Ikväll skall jag äntligen få se Buck 65 live, inte som huvudakt men ändå. Jag har väntat länge på det här. Buck 65 har inte släppt ifrån sig ett enda svagt album. Allt är bra tycker jag, riktigt bra. Så visst lite ångestladdat att nu bara kunna välja ett album som då skulle sticka ut lite mer än de andra. Alla har ju sitt men med Talkin' Honky Blues kom även ett nytt sound. Produktionerna är lite snyggare och rösten lite smutsigare. En ny genre skapades vilket vissa kallade för CRAP (country rap), jag vet inte. Influenserna är ganska tydliga det kan jag hålla med om men att ge en helt ny genrebenämning vet jag inte om jag vill stå bakom. Att Buck 65 lyssnar mycket på Tom Waits är heller inte så svårt att lista ut.
Jag har aldrig riktigt tyckt om att sätta stämplar på musik. Det är ju relativt ointressant när man tänker på det.
Som jag nämnt innan så tycker jag det är kul att lyssna igenom gamla plattor bara för nostalgins skull men det funkar inte riktigt med den här plattan. För sedan Talkin' Honky Blues släpptes så har jag aldrig riktigt slutat lyssna på den. Går ofta på rotation, så den känns fortfarande färsk. Den är tidlös på det viset att den skulle lika gärna ha kommit i år och jag gissar att det skulle kunna kännas likadant även om tio år.
Tidlös musik växer inte på träd, särskilt inte musik där vokalerna består av rap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar